Torsdag.

Vaknade tidigt i vanlig ordning.
Kände mig så där.
Men fick tömma magen ordentligt efter att ha varit uppe en stund.
Inte så lätt med en redan ganska tom mage.

Sjukvården var sen.
Blir otålig då jag vill ha min frihet åter.
Inte sitta kopplad till "Mr Droppställning" en minut i onödan.

Sen var det frissan.
Så skönt att få bli av med lite hår.
Och vilken omtanke med tvätt och allt.
Hon gjorde nästan min dag idag.

Sen orkade jag med en hel del.
Rensa halva häcken (den ute).
Gräva upp ett antal ovälkomna maskrosor.
Ta in rabarber och frysa.
Har massor av recepet som jag vill testa längre fram och nu är den som finast.
Sen rensning av allehanda lådor, korgar och gömmor inomhus.
Riktigt effektiv.

Och så det dagliga besöket av två kramgoa barn.
Mellis med bara godsaker.
Och som tack fick jag en vacker blommma och sötsaker i form av lyxig choklad.
Den får nog maken njuta av.

Nu hoppas jag bara att alla mina krämpor avtar och jag får vara riktigt pigg några dagar innan nästa behandling.
Tycker jag är värd det....

Hemma !

Äntligen fick jag åka hem.
Trots att det känns tryggt på sjukhuset vill man hem.
Cellgiftsampullen plockades bort.
Alla nålar.
Jag var fri.
Fri att duscha, klä mig i egna kläder.
Maken hämtade och 11.00 var jag hemma.
Allt var sig likt.
Så skönt.

Tog en kort promenad med dotterna till vår "Lillskog" och plockade dessa underbara...

...som nu sprider sin doft i rummet.

Försöker läsa.
Går ej då synen flimrar.
Lyssna på bok.
Inte, tinitusen tar över.
Har försökt rensa lite ogräs.
Inte tålamod.
Jag behöver vila.

Men jag var upp och fick kramarna jag längtat så efter.
Två glada barnbarn som kramades hårt, hårt.
Lycka.

Nu väntar kvällen med nya nålar och mat i en...

Hur lång kan en dag bli ?

Dygnet har 24 timmar.
Dagen 12.
Och natten 12.
Enkel ekvation.
Men här stämmer det INTE.
Här är natten bara 4 timmar och dagen 20....
Så jäkla lång !
Vad ska man fylla den med ?
Jo, visst har jag mina krämpor men det är inte roligt.
Försöker lösa lite korsord.
Se på TV.
Ta en promenad då och då.
Ja, mer finns inte att göra här.

Men nu närmar sig hemgången.
Idag hoppas jag få lämna min säng för ett par veckor.
Vara hemma där det finns att göra.
Inte för att jag orkar så mycket men en å annan blomma behöver väl plockas och vattnas.
Fler kanalar på TV att förströ tiden.
Bädda sängen varje dag.
Ta emot ASIH som bryter mönstret en å annan halvtimme med sin medkänsla med stora vänlighet.
Kanske inte mycket att se fram emot för en aktiv människa men för mig ser det ut som himmelriket just nu!

Tyvärr blir vädret allt värre, kallare och kallare.
Så att sitta ute i solen och lyssna på en bok är det väl ine tal om.
Men den tiden kommer också.
Snart !

"Riskavfall"

Hela jag räknas som ett riskavfall.
Folk som tror de är och som är gravida går inte ens i närheten av mig.
När jag äntligen får åka hem och lämna denna sjuksäng kommer den och alla mina sängkläder att behandlas på ett speciellt sätt.
Snacka om gifter som sakta droppar in i min kropp.
Det sjuka ska försvinna eller åtmindstone krympa.
Men mycket annat förändras i min kropp...
Synen har blivit sämre, kan inte läsa böcker.
En grym tinitus har invaderat mitt huvud, tjuter hela tiden.
Illamående som måste förebyggas, behandlas och levas med från morgon till kväll.
Men var är det om jag bara blir frisk ?

Hade trott jag skulle få åka hem igår men jag får snällt stanna tills "giftet" droppat klart.
Har dessutom fått byta rum.
Tack gode gud för det....
Fick en dam som jag inte kunde sova med och hon sov inte alls.
Levde rövare hela natten.
Nu delar jag med G-B, en dam i min smak.
Trevlig och lagomt pratsam.
Detta är viktigt när man är sjuk och ligger inne länge.
En bra rumspolare är A och O i detta livet.

Men jag längtar hem.
Vet att det kommer att bli tufft.
Orken tryter och det kommer ta tid att åtrerfå mina forna krafter.
Men allt som hjälper mig att blir frisk tas emot med STOR TACKSAMHET !

Ännu en dag i vården...

Oj, vilken lång söndag....

Vaknade tidigt.
Slumrade framför TV:n halva dagen.
Ett par promenader ut i solen och värmen.
TV igen...
Och dagen tar aldrig slut.

Illamåendet kommer och går.
Gör dagen längre.
Sa ifrån alla besök idag.
Orkar inte när illamående och trötthet far som vågor genom kroppen.
Vill inte släppa taget.

Nu hoppas jag att jag orkar åka hem imorgon.
Vill inte vara här längre och dessutom får jag en rumskompis igen.
Inte kul.
Behöver ensamheten när man inte mår bra.
Umgås är bara jobbigt.
Får hoppas på en lugnare typ denna gång.
Inte som förra.
Bara att vänta och se och få tiden att gå...
Mitt mål idag !

Lördagspermis !

Ville så gärna hem igår.
Denna vistelse har kännts längre än alla andra.
Tråkigt.
Men igår hämtade dottern tidigt.
Ville hem.
Njuta av hemmiljö och sol.
Orkade inte mycket.
Vattna och plocka lite bland blommorna.
Sen vila med en bok i solstolen.
Besök på Öfvre för kramar och lite prat.
Och så gick jag till barnbarnens och min favoritplats: Lillskogen.
Plockade några av årets första liljekonvaljer.
Så glad att hitta dem.
Lukten.
Kan inte få nog av den.

Sen gick luften ur mig.
Illamåendet tog över hela kroppen.
Inte andas, inte prata bara försöka bita ihop.
Resan ner var en resa i en varm bil som definitivt inte gjorde saken bättre.
Trots snabba insatser av personalen vill det inte klinga av utan illamående bara ökade.
Desperat.

Och om inte detta var nog så skulle jag på IVA för att sticka in en nål för maten...kroppen har varit utan näring i nästan två dygn.
Inte bra.
Men sn sitter nålen i armvecket och där ska den förbli ytterligare ett dygn.
Gör mig handikappad.
Retar mig.

Nu hoppas jag på en bättre dag.
Att illamåendet inte tar över hela dagen.
Och så ser jag fram emot morgondagen och hemgång.
Borta bra men hemma bäst...
Bara jag orkar.
Måste bita ihop.
Kämpa.
Se framåt.
Planera och drömma.

Bra, än så länge.

Giftet droppar nu sakta in i min kropp med 2 ml i timmen dygnet runt.
Ännu inge biverkningar.
Men kommer gör de säkert och jag ska vara beredd.

Idag har det varit en lång och varm dag.
Uppe i ottan, dusch och promenad ute.
Varmt.
Svettigt.
Men så tråkigt att ligga på salen.
Blir rastlös.

Idag tänkte jag även satsa på pärmos till lunch.
Fick rotmos och senap.
Kanske lite starkt men det gick.
Så ljuvligt gott men tordes bara ta lite.
Rädd för att den tomma magen ska lägga in en protest.
Onödigt när man mår bra för en gångs skull.

Så dagens första höjdpunkt: besök av barn, barnbarn och make.
Vi började med fika i restaurangen och jag åt ännu en gång mjukglass och kaffe.
Barnen sommarklädda.
Luktade gott.
Som sommar.

Nu har jag just fått besked av dr H (min elfte läkare här på sjukhuset) att jag får åka hem över dagen imorgon.
Dotter hämtar och maken kör tillbaka.
En dag som kommer att gå betydligt fortare än här på salen.
Just nu har jag enkelrum men som personalen säger:
- Vi har överbeläggning så du får säkert sällskap i natt.
Som om jag skulle vilja det !!!
Har gärna enkelrum och väljer och vrakar bland mina tre kanaler på TV:n.

Men imorgon, längtar hem om än bara en dag.

Som jag trodde...

...ingen visste att jag var här, eller ?
Tiden för min livsviktiga medicin och mat passerades med råge i går kväll.
Tur att jag hade tagit med mig egna piller.
Men maten ?
Den kom till slut och redan kl 05.00 i morse var påsen tom.

Försökte även att se lite TV igår, men min rumspolare hade annat i tankarna.
TV var inget för henne.
Nu fick jag höra hela hennes livs historia !!!
Somnade ifrån till slut.
Och imorse sov hon länge.

Idag kl 08.00 vägdes jag in för den första behandlingen.
Blev rädd när jag såg påsen med "gíftet", illande röd och skyddskläder på sköterskan.
Men den påsen + ett antal koksaltlösningar tömdes i min kropp på några timmar.
Cytostatika betyder "cellhämmare" och är samlingsnamnet för ca 35 olika mediciner som dödar och/eller hindrar kroppens celler att dela sig.
Hoppas och ber nu att detta fungerar på min sjukdom.
Vägdes igen.
Gått upp 4 kilo som jag nu måste gå ner innan jag fick återgå till "mitt rum".
Har även tagit vägen förbi kiosken och ätit en halv mjukglass utan problem, så gott.

Nu har jag njutit av ensamheten ett tag.
Bara min lilla cellgiftspump (ska droppa sakta till måndag) som sällskap.
Men säg den glädje som varar...
"Pratglada" tanten är åter en natt till och käften har inte tagit stryk efter sövning och op.
Får nog satsa på en CD-bok eller promenad i kvällssolen och hoppas hon somnar tidigt.

Dagarnas höjdpunkt är god-natt-samtalen med barnbarnen.
Deras röster ger mig hopp och glädje...

Rapport från sal 9:2

Efter lunch tog vi sikte på Sundsvalls sjukhus, maken och jag.
Just när vi satt oss i bilen ringer onkologen.
- Vet du att du ska på lab, frågar syster M ?
- Nej, svarar jag.
Ännu en miss.
De hade glömt att jag skulle ta ett antal prover inför imorgon.
Nu blev det bråttom och en akutremiss.
Att anmäla sig i centralreceptionen var inte att tänka på.
Så nu när jag ligger här på salen undrar jag om någon (förutom maken) vet var jag finns...

Från mitt fönster ser jag tusentals damer.
Vårruset !
Det jag i vintras anmälde mig till.
Brukar vara en trevlig kväll med tjejerna på jobbet.
Nu får jag nöja mig med fönsterplats.
Och en mer än pratglad rumskompis.

Brukar få höra att jag är duktig på att prata men här har jag nog funnit min överman.
Tacksam att damen åker hem imorgon.
Dessutom förpestar hon vårt rum med att stoppa i sig mängder av mjölkchokladkakor !
Sitter på min sängkant och mumsar glatt.

Imorgon kl 08.00 sätter min behandling igång.
Ska infinna mig på mottagningen i god tid.
Det kommer att bli tufft.
Det mest positiva i dag var att tumören är intakt och har INTE rört sig under den här "förseningen".
Det jag varit mest nervös för...
Nu är det bara att stålsätta sig för eventuella biverkningar.
Men jag tar dom...bara jag blir frisk !

En bra dag.

Tisdagen var den bästa dagen på länge.
Inget illamående.
Ingen värk.
Och gåtan till mitt illamående är löst.
Det var inte maten utan avsaknad av värktabletter.
Tänk vad kroppen kan vara komplicerad.
Den skickar ut ett grymt illamående när den inte får de medikamenter den vill och måste ha.
Så nu har jag börjat om med min "morfin-kur" för att slippa eländet.
Att trappa ner får bli ett framtida problem.

Dagen bjöd på sommarvärme.
Jag kunde sitta i en solstol med en bok hela dagen.
Ta emot barnbarnen med glädje på eftermiddagen.
Stolta barn.
Fått så bra omdömen på sina kvartssamtal.
Som jag sa till modern:
- Vilka fina och duktiga barn du har !
- Och de är mina barnbarn !

Under dagen kunde jag till och med få i mig 2 energidrycker och det vill inte säga lite.
Dietisten har valt smak med omsorg.
Men oavsett vilken smak jag tar så smakar den som outspädd saft.
Fy f-n !
Men det är bara att bita ihop.

Idag åker jag in till sjukhuset för att träffa min onkolog och få svar på fredagens röntgen.
Och torsdagmorgon kl 08.00 börjar cellgifterna sakta droppa in i min kropp och det ska pågå i fem dagar...
Känns både nervöst och bra.
Nervöst för att reagera dåligt på behandlingen, må dåligt.
Bra för att nu händer det något.

Nu när jag sitter här strilar ett fint regn över naturen.
Bra för våra nysatta pärer, alla blommor ute och hela vegetationen.
Men resten av veckan ska det bli sol och varmt.
Detta betyder explosion i det gröna.
Och jag ska ligga inne !
Får hoppas att vädret håller i sig till nästa vecka.

Måndag med två X ogilla !

Måndagen blev en lång dag med tanke på tiden jag vaknade.
Men jag var full av energi på morgonen, i vanlig ordning.
Så snart "Mr Dropp" var bortkopplad skred jag till verket.
Byte av gardiner.
Hade putsat rutorna redan så detta var en enkel match.
Vill så gärna ha ljusa luftiga gardiner sommartid.
De som släpper in ljuset.
Solen.

Sen bestämde jag mig för vila.
Satt hela förmiddagen i en solstol och lyssnade på min bok.
Och så var det dags för "ogilla-ett", tandläkaren.
Jag kan gruva mig i dagar för ett käftis-besök.
Nu fick jag inte tid till det.
Ganska bra att dom bara ringer så där:
- Kan du vara här om ett par timmar ?
Hinner knappt gruva mig då annat stök tar över.
Dusch.
Påklädning av annat än mysbxor.
Men besöket gick bra.

På eftermiddagen kom barn och barnbarn förbi.
Vårens första utefika med körsbärssaft och glass.
Underbart.
Men som på beställning kom illamåendet över mig.
Klarar inget.
Vill långt bort.

Och så dagens "ogilla-två", ny nål i venporten.
Det gör så förbannat ont.
Jag spänner mig som en stålvajer.
Stönar, skriker och är allmänt besvärlig.
Men även detta gick bra trots allt.
Men då var orken helt slut.
Så sängen redan vid nio-tiden.

Nu väntar förhoppningsvis en dag utan illamående.
Har fått annan "mat" inatt.
Ett försök att spåra gisslet.

Just nu skiner solen.
Fåglarna sjunger upp sig.
Grannens katt jagar sork på ängen.
Och jag mår bra...ännu så länge.

Måndagmorgon kl 03.30

Lite för tidigt även för mig.
Men jag väcks av illamånde och ett stort behov att beöka emaljfåtöljen.
Fattar inte hur jag kan ha utkomster men inga inkomster.
Ska fråga de lärda så snart vi ses.
Så att ligga kvar i den varma och goa sängen var just ingen idé.
Jag klädde mig så gott jag kunde och strasslade mig upp för den branta trappen med Mr Droppstäling, denna allt annat än smidiga tingesten.

Nog stöter jag i lite här och här så väggar och lister kommer ett behöva en uppfräschning senare i livet, det liv jag vill leva.

Sen har ju denna blogg fått helfnatt.
M, från jobbet ruschade in och började knappa och flytta gadgetar(inge
susning vad är) men hon gck bet,

- M på jobbet har svart bälte och nu ska de tv M:n slå sina kloka hårddikskar tillsammans och hoppas dom lyckas.

Söndagen blev som alla andra.
Klippte gräset på framsidan av huset, inget betungande då det tar ca 5 minuter.
Men jag fick upp ett rejält flås...och så kom illamåendet över mig.
Skam den som ger sig.
Hann ytterligarer saker som bara MÅSTE göras.
Sen blev ryggläge.

Vid middagstid åkte vi upp till barnbarnen och de formligen klistrade sig fast vid mig.
Då dyker ytterligare en liten dam upp.
- Ska ni inte leka med eran kompis nu när hon är här, frågar jag!
- Nej, för då vill vi vara med dig.
Lycka.

Sen nog vi en "Ragarsväng" runt staden.
Passerade Biksopgården.
Då kom suget, suget att få arbeta.
Vet att mina stand-ins säkert fixar detta men jag vill också.
Diakon- och prästvigningshelgerna som är så kul att ordna till.
Dessa styvmorsvioler som ska bryda borden brukar vi få jaga runt hela stan.
Sen hoppas jag även ett de lila syrenerna i parken hinner blomma.
Dem pryder vi hallen med.
Ja säger vi men nu blr det dom...och dom kanske gör på sitt sätt.

Ja, jag längtar verligen tilbaka till jobbet.
tt jobb jag trivs så fantastiskt bra med och och till hösten den 1 september har jag varit stiftet troget i 30 år. Någon presenterade min som "Stiftsveteran" och det tog jag som en komplimang.

Dagen i helvetet

Om jag skulle beskriva Helvetet så var det som igår lördag.
Vaknade tidigt, helt ok.
Lyckades klippa gräsmattan på framsidan.
Och sen kom det, som ett brev på posten.
Illamåendet !
Trots alla piller, plåster och andra medikamenter jag fått mot detta släppte det inte taget om mig.
Tvärtom.
Kunde knappt andas, prata eller göra något.
De från ASIH var här två gånger och gav mig dundersprutor.
Tji verkan.
Kräktes flera gånger.
Inte lätt då magen är helt tom...

Det var med glädje jag för första gången på veckor tog en sömntablett och fick somna ifrån det.
Sov gott i två timmar.
Då kom nästa bakslag.
Porten som "maten" skall passera läkte.
Vaknade av en blöt säng och nattlinne.
Bara att ringa in personalen igen.
Hon var här på en kvart och bytte.

Just denna helg hade jag i början på året vikt för barnbarnen.
Dom skulle sova här.
Hade i tankarna lagt upp ett kul program för hela helgen.
Nu fick dom vara tillsammans med sin Gudmor som flugit hem från Storstan.
Bra för både dem och henne då de inte hinner ses så ofta.
Måste poängtera att föräldrarna valt en helt underbar Gudmor.
Men dom kom förbi för dagens kram.

Sen har denna blogg fått fnatt.
Jag som kan lika mycket om datorer som jag kan om atomfysik fattar inte hur jag jag hitta "hem".
Vad gör man ?
Jo, kontaktar en arbetskamrat som lovat komma förbi på eftermiddagen och ordna upp allt.
Vänner är bra att ha !

Lördagmorgon

En väldigt tidig lördagmorgon.
Vaknar redan kl 03.45 och är utsövd, inte direkt pigg men kan inte
somna om.
Ligger kvar i sängen och funderar på hur kroppen fungerar idag.
Igår var det ett enda stort illamående från morgon till kväll.
Fick inte ro till annat än koncentrera mig på det.
Känner även av det idag, pust !
Har ringt min läkare och hon har skrivit ut vad som går mot detta men inget tycks hjälpa.
Ber till Gud att det kommer att försvinna.

I mina tidiga morgontimmar låg jag och tänkte på vad jag längtar efter.
Mat i alla former och smaker.
Det är nu mer än två månader sedan jag försökte äta något mosat som inte gick så bra
.
När jag nu ser ut över vår lilla trädgård får jag en längtan efter en macka med kall skivad potatis och ägg med årets första gräslök.

Så underbart god.
Sen skulle en rabarjerpaj med krispikt skal och mängder av vaniljvisp sitta fint:

Jag väntar och hoppas även att jag får uppleva vår vackra nyponrosbuskes underbara blommor i år.

Förra året fick den lite fnatt och blommade två gånger. Så enkla men så vackra rosor.
För att inte tala om den jordgubbsjasmin som överlever år efter år i en kruka på balkongen. Doften är obeskrivligt...måste upplevas. De dagar den blommar skulle jag vilja bo på balkongen, kunna dra in doften dygnet runt....
Det är mycket längtan just nu.
Men längan efter livet är störst.
Ett normalt liv utan sjukdom

Som sköterksan på röntgen sa igår:
- Tänk om röntgen kunde göra er alla friska !
- Ja, tänk !

Kristi Himmelsfärds dag

Ja, nåt direkt flygarväder var det inte.
Grått, regnigt och trist.
En dag gjord för "kura-soffa".
Vilket jag gjorde.
Tackar än en gång våra bästa grannar som lånat ut alla cd-böcker.
Så skönt att bara ligga där och lyssna.
Slippa anstränga armar och ögon, bara öron.

Så det blev en dag med noll aktivitet för min del.
Men å andra sidan hade jag inte orkat.
Tänker också mycket på kommande vecka med behandlingar och vad dagens röntgen ska visa.
Det snurrar runt i mitt huvud vare sig jag vill eller inte.
Nervöst.
Oroligt.
Skrämmande.

Höjdpunkterna är de dagliga kramarna från barnbarnen.
De kommer flygande in och slänger sig om min hals.
Men jag ser även oron i deras ögon.
Det gör mig ledsen.
Vill inte att de också ska oroa sig.
De är barn, ska inte behöva.
Men de har förstått allvaret.
För deras skull måste jag klara det här.
Bli frisk och kunna göra allt vi pratat om.
Allt vi vill göra tillsammans.
En dag...

Halvdag

Hade jag arbetat igår hade det blivit en halvdag, dag före röd dag.
Men även här hemma blev det en halv dag.
Hade som vanligt överskottsenergi på morgonen och bestämde mig för att nu är det dags.
Alla vita kuddar och den vita filten i sofforna såg inte längre vita ut.
Liknade mer "smutsvitt" som någon isdansreporter uttryckte sig på 80-talet.
Jag skred till verket.
Sprättade upp alla smutsiga kuddfodral, 7 stycken och körde dessa plus filten som många lortiga fötter och sockar vilat mot i maskin.
De torkade på en grisblink i sol och blåst.
Men sen...
De skulle strykas och sys på också.
Jag tog genvägen och använde maskinen.
Kanske inte lika snyggt men väl så starkt.
Så nu lyser de åter vita i soffan...ett tag !

Sen tog illamåendet vid och då stoppar allt.
Kan inget, knappt prata, andas, vara...
Mår bara så fruktansvärt illa, vill spy.
Men i min mage finns inget att kasta upp.
Den är tom som en portmonnä strax före lönedags.
Det enda som skramlar där nere är några ynka piller som jag behöver för värk och annat.
Så det är bara att bita ihop, stå ut !

Och nu på morgonen (då jag för första gången sov till 6) var "matpåsen" tom, den som INTE får gå tom.
Ringde jouren och inom 20 minuter kom en glad men nyvaken sköterska.
- Ingen fara, detta fixar vi !
En människa som ger tröst och gör en lite gladare.

Idag ska jag INTE göra ett smack, bara vila....

En ljuvlig vårdag.

Som vanligt spritter jag av energi när "matpåsen" kopplats bort.
Vet att den är kortvarig.
Måste utnyttja varje minut till något vettigt.
Vilket jag gjorde.

Men så kommmer tröttheten som ett brev på posten.
Med tröttheten kom även värme och sol.
Kunde sitta i en solstol hela dagen.
Lyssna på cd-böcker som grannen snällt lånat ut.
Njuta.
Få färg på kinderna.
Blåsten ven lite runt knuten men på vår altan var det nästan Medelhavsvärme.
Underbart.

Barnbarnen tog vägen förbi efter skolan.
Kramar och uppdatering från skoldagen.

Så börjar klocka närma sig...
Jag blir nervös, orolig och rastlös.
Hatar denna "fastlåsning", med Mr Droppställning i 12 timmar.
Vet att jag måste.
Livsnödvändigt för mig.
Men samtidigt påminner den mig om sjukdomen.
Gör mig ledsen.
Ändå tacksam för den underbara personal som kommer.
De förstår.
Talar lugnande.
Tar sig tid.

Nu är det bara tre timmar kvar...sen är jag fri till kvällen...

Energi

Igår var en gråkulen dag med mycket regn och blåst.
Men jag hade energi...
Tog tag i alla besticklådor i köket.
De som har en förmåga att samla på alla husets brödsmulor.
Rensade ur gammalt, diskade lådorna och sorterade in tillbaka efter bästa förmåga.
Sen stod skafferiet på tur.
Där flög allt som passerat "bäst-före-datum" och så kryddskåpet.
Så skönt när det är gjort.

Efter detta var jag värd ryggläge några timmar.
På eftermiddagen kom en mail:

hej mormor

jag saknar dig jag kanske ska komma ner till dig och få en kram om du orkar kan vi gå
och plocka blommor jag vet ett ställe nära dig där det finns jätte fina blommor som vi kan plocka det skulle varit kul om du orkade det

Visst orkade jag det !
Men nu tröt hennes ork och vädret som varit något så när under eftermiddagen vände åter till regn och kall blåst.
Men tanken !
Tänk om vi hade haft en egen mailadress när vi var 8.
Vi som inte ens visste om datorer på den tiden och ordet mail-adressfanns inte ens i vår vokabulär.
Men jag tycker det är häftigt att både kunna maila och sms:a till mina små.

Så jag satte mig att vänta på ASIH som skulle trycka in en ny nål i mig igår.
Nervöst.
Ont.
Hemskt.
Men det gick över förväntan bra.
Nu är det en vecka till nästa gång !

Söndagen

Solen som värmde så gott på morgonen höll inte riktigt hela dagen.
Efter lunch kom tunna slöjor och kung Bore började blåsa allt kyligare vindar.
Måste ha varit han då man kände längtan till vantar, mössa och täckjacka.
Men några timmar hann jag njuta, gott nog.

Sen strödde vi ut den jord och koskit vi inhandlat.
Förberedde för årets potatisodlande.
Men de får nog vänta i sina äggkartonger.
Alldeles för kallt i jorden.

Lilla syster kom förbi med årets första pelargon.
Klarröd vacker som nu får pryda ett söderfönster i väntan på värmen.

En av mina favoriter på sommaren.
Vill ha dem i krukor runt hela huset.
Men "järnnätterna" måste passera...
Även brodern passerade på väg "hem" till Norge.

Och så passade jag på att dra av köksfönstren på framsidan.
Köket fick ett annat ljus.
Såg att grannarnas vitsippor i gräsmattan blommade.
Tänk vad skinande rena fönster kan göra !

Barnbarnen passerade sent på eftermiddagen efter en lång promenad till glasskiosken.
När glassen tog slut verkade även orken sina.
Då är det bra att stanna till hos mormor och morfar.
Be snällt om lift den sista biten hem.
Vem kan motstå detta ?

Överlag var det en bra söndag.
Orkande mer än vanligt.

Men idag har han den kylige slagit klorna i oss igen.
Mulet, grått och isande vindar.
Tror det får bli en "studera-innertaket-dag" i sällskap med en god bok....

Vilken morgon

Vaknar tidigt av att solen skiner.
Vindstilla.
Småkyligt.
Men solen värmer ansiktet när jag går ut på balkongen.
Längtar att få sätta mig och njuta.
Tyvärr måste jag vänta på att bli bortkopplad från droppet.
Bort med slangar och annat så jag kan klä på mig.
Värsta tiden på dygnet, denna väntan.
Fyra långa timmar...

Men sen hoppas jag ha hela dagen på mig att ta tillvara på solen.

Ingen bra början...

Tyckte jag var pigg och utsövd imorse trots en tidig morgon.
Såg fram emot dagen med lilla E.
Så kom damen från ASIH och förstörde allt som genom en knäpp med fingret...
Otrevlig.
Uppläxning helt i onödan.
Jag hade tydligen inte fattat hur de arbetar och de fick jag nu lära mig under allt annat än ett trevligt sätt.
Gjorde mig så ledsen.
Jag har inte begärt eller bett om detta.
Vem vill ha sjukvård i hemmet ?
Vem vill vara sjuk ?

Som tur var så dök lilla E upp strax efter.
Gjorde mig glad.
Vi började vår dag med att plocka dessa underbara blommor.
Årets första för oss bägge:

Sen blev det pyssel.
Klippa, klistra och rita.
Pannkakslunch med glass i dessert.
"Bakning"...då blandas mjöl, vatten och salt.
Mycket går att göra med en sån deg.
Sen får alla figurer torka och så målas de i vackra färger.

Blev tomt när hon åkte hem.
Och jag var trött.

Men jag orkade i alla fall följa med maken och köpa gödsel och planteringsjord.
I år blir det potatis i våra odlingslådor.
Vad är det för idé att sätta en massa grönsaker som bara jag äter ?
Men pärer, det är makens melodi...
Nu får vi se när vi orkar få dem i jorden !

Arla morgonstund

En klocka lever i min kropp.
Väcker mig samma tid varje morgon, 04.30.
Egentligen för tidigt att vakna.
Skulle behöva mer sömn.
Men "maten" som droppar in i min kropp under nattens timmar gör mig orolig.
Ligger på aga, rädd att påsen ska gå tom.
Nu försöker jag fördela dropptakten så de ska räcka fram till 8 då personalen kommer och kopplar bort det.

Idag ska jag även ta bort ett stygn.
Ett de glömde på sjukhuset för en vecka sedan.
Hur kunde detta ske ?
Nu är det helt plötsligt risk för infektion.
När ska bakslagen vända till positiva händelser ?

Men jag ser fram emot dagen med lilla E.
Kramar, samtal och bara vara tillsammans !

Avbrott i vardagen

Mina dagar ser likadana ut nu för tiden.
Vila, vila och åter vila.
Men idag hade jag bjudit hem två vänner på fisksoppa till lunch.
Skönt att få sitta ner och prata om annat än sjukdomar.
Få lite skvaller.
Se andra ansikten.

Men det tar även på krafterna.
Så ett par timmars sömn behövdes för att komma på rätt köl igen.
Det var det värt...
Dessutom fick jag en bra CD-bok som nu kan fördriva ett antal timmar.
Uppskattat.

Sen kommer det kort med "krya-på-dig" hälsningar
mest varje dag.
Helt otroligt att så många tänker på mig.
Det värmer.

Imorgon är det den årliga vårstädningen i området.
Anser jag har laga förfall och slipper ut med kratta och spade.
Men maken som är ordförande måste ut, leda och fördela arbetet.
Så jag bjudit in lilla E som sällskapsdam.
Hon är i stort behov av lite egen tid med mormor.
Det kan vara svårt för en 8-åring att förstå hur allvarligt sjuk jag är.
Att inte mormor orkar samma som förr.
Inte kan göra allt det roliga vi brukar.
Men en dag med pyssel och pannkakslunch kan också vara bra.
För oss båda.

Sen längtar jag efter sol.
Kunna sitta ute och läsa eller lyssna på min bok.
Få bort lite av det sjukhusvita ur ansiktet.
Men det är bara att be till vädergudarna...

Vill mycket, orkar mindre !

Den här dagen hade jag rutat in.
Mycket skulle göras.
Handla till dagens lunch med gamla vänner.
Fixa körkortet.
Köpa skyddsfilm till nya telefonen.
Söka en vacker ros till den tomma blomkrukan.

Allt detta tog sin tid då parkeringsrutor och köer inte var på min sida.
Men jag kom hem med allt.
Så kom de älskade små.
De jag inte träffat på ett par dagar.
De hade mormor-abstinens och jag hade längtat.
Men när man inte orkar.
Känns inte lika roligt att umgås med dem i ryggläge.
Och de är inte vana med det heller.
Men lilla E har haft ett problem länge...
En älskad dress har varit trasig.
Jag tog mina sista krafter denna dag till att laga den.
Kände mig så nöjd och glad att kunna glädja henne.
Hade haft lite dåligt samvete att jag inte tagit tag i det tidigare. Nu ligger den hel och ren och väntar på lilla damen.

Men nu har jag sovit en hel natt och känner mig mer än redo för dagens program....
Fast vädret hade kunnat vara mer på min sida.
Sol i stället för grått och regnigt.

Ensam hemma.

Det händer inte så ofta att jag får ha huset för mig själv.
Men igår var en sån dag.
Maken hade sammanträde hela förmiddagen och sen ett besök i grannstaden.
Jag kan inte komma ihåg när jag fick en hel dag bara för att vara.
Sov en stund.
Läste böcker.
Städade en garderob.
Och bara njöt.
Ringde en gammal arbetskamrat och berättade om min sjukdom.
Ett långt samtal med både skratt och tårar.

Dottern kom på kvällen med alla papper som skulle undertecknas.
Hon har gjort ett hästjobb och tagit hand om allt när det gäller min anmälan till sjukhuset för "fel vård".
Hade inte orkat själv.
Så tacksam för det.

Sen hoppade jag i säng när ASIH varit här.
Och sov, sov och sov.
Vaknade senare än vanligt och inser att "maten" i påsen tagit slut.
Den som INTE får ta slut.
Fick ringa jourtelefonen och inom en kvart var de här.
I Grevens tid.

Så nu känner jag mig ganska utvilad inför dagens strapatser.
Måste fixa ett nytt körkort.
Och för att få det behövs ett foto.
Det kom också i Grevens tid.
Innan jag tappar håret av kommande behandlingar.
Så nu gäller det bara att frisera till sig och se ut som folk....

Hemma

Det tillkommer en himla procedur innan man "frisläpps" från ett sjukhus.
Doktorn (ny igen och nr 10 i raden) ska säga sitt.
Nålar ska bytas, stygns ska tas och sen alla förhållningsregler.
Känns lite som om man går i småskolan och ska på några dagars skolresa...
Men hem kom jag.
Packning som om jag skulle flytta för gott.
Tur maken har starka armar och kan bära.
Och så alla dessa piller !
Fattar egentligen inte vad alla ska vara bra för !
Visst behöver jag för värk, för att sova och för att ibland kunna dämpa den ångest som kommer över mig likt ett bombnedslag.
Men ärligt talat tror jag inte att jag kommer att behöva dem alla.

Och här hemma ser nu huset ut som en filial till Etage Blommor som under helgen och dagarna efter leverat "krya-på-dig-buketter" i mängd.
Vackra och väldoftande.
Blir rörd över alla som tänker på mig.

Och så fungerar ASIH som ett urverk.
Bra tider har jag fått.
Deras personal är ett under av trevlighet och medkänsla.
Detta kommer att bli bra !

Nu saknas bara solen så jag kan sitta och njuta på balkongen.
Och att barnbarnens skolkamraters kräkninar i skolan INTE var en släng av magsjuka.
Det är just nu det sista jag behöver.
Så barnbarnen är bannlysta i vårt hem ett par dagar tills vi är säkra på dom inte bär på skiten !
Känner mig nästan frisk, men bara nästan....

Bara en natt till.

Nu är det klart.
Jag får åka hem imorgon.
Anses färdigbehandlad för en del av allt elände, operationen.
Nu gäller det bara att ASIH (avanserad sjukvård i hemmet) ska fungera.
Att de kan komma med det jag behöver varje kväll och koppla bort det morgonen därpå.
Håller tummarna !

Idag har jag även suttit ute i solen med M och A och deras lille son.
Pratat och njutit i värmen.
Fick en helt underbar bukett med rosor i en färg jag aldrig sett.
Kommer att ta med dem hem.
Någon har sagt att det betyder otur att ta hem blommor man fått på sjukhus.
Då måste man åter...
Men jag ska ju tillbaka snart igen så dom åker definitivt med i packningen.

Har även talat med onkologen idag.
Ännu en plan är upplagd för min sjukdom.
Ber till Gud att den håller denna gång.
Vill och orkar inte med fler bakslag.
A-K var med som extra öron.
Hon ser mer positivt på planen medan jag känner en oro.
Ska jag orka ?
Klarar jag av det ?
Blir jag frisk efter allt jag måste gå igenom ?
Ja, frågorna är många men inte svaren...

Åter i selen !

Nu är jag åter på sal 12.
Den är sig lik.
Ingen har bäddat sängen de dagar jag varit borta .
Och rosorna från barnbarnen har nu nästan en vecka på nacken, men lika vackra.

Den sista dagen hemma tog jag ut allt jag ville.
Satt i en solstol på balkongen och myste.
Stekte pannkakor med massor av grädde i smeten.
Bjöd in barnbarnen på traditionell lunch, som det brukas på helgerna hos oss.
Pyssel med dem.
Sen tog orken slut.

Och så kom ångesten att behöva åka hit.
Sjuka människor runt om mig.
Gråtande anhöriga.
Skrik.
Hemska lukter.

Nej, hemma är bäst...
Ska be att få slippa detta fängelse så fort jag talat med min läkare imorgon.
Mår bättre hemma !

Helgen är snart över.

Ja, nu är det bara timmar kvar av min "frihet" sen måste jag åter till sjukhusvärlden.
Den gick fort den här helgen.
Men igår hann jag med en del.
Fixade till ett par byxor.
Städade ur en garderob.
Var på två butiker för inköp av nödvändiga prylar.
Vänner var förbi på ett uppskattat besök.
Men sen var jag trött...
Orkade inte mer.
Barnbarnen rasslade förbi några minuter och jag fick lite energi av dem.
Men när klockan hade passerat 21 var det dags för sängen.
Så jag tog Mr Droppställning och stöp i säng.

Detta innebär att jag nu sitter här före sex på morgonen.
Kan inte somna om.
Men jag njuter av solen som vräker in sina strålar genom fönsret.
En sol vi inte sett på flera dagar.
Kanske, bara kanske kan jag sitta ute ett par timmar idag.
Få lite färg på sjukhusbleka kinder.
Men sen finns ingen tervändo.
Min säng på sjukhuset väntar...

Det enda positiva med detta är att jag imorgon, äntligen efter en veckas tjat ska få träffa min egen läkare.
Ingen av de 9 som passerade under förra veckan.
Men kan man tro att detta ska hända ?

Skönt ?

Nu har jag varit hemma en natt.
Skönt ?
Ja, jag vet inte.
Märker att det är lättare att vara sjuk på sjukhus.
Ringa på klockan när man vill något.
Bara det där med hostattackerna som gör så ont.
Med en uppbruten bröstkorg är hosta inget man längtar efter.
Då behöver man snabbt smärtstillande direkt i blodet.
Det kan ingen ge här hemma...

Och så toalettbesöken.
Vi har ju två toaletter men nu är det inte bara jag som ska in, Mr Droppställning ska ju med vart jag än går.
Och han är inte smidig.
Sen har vi trösklarna.
Såna finns inte på sjukhus.

Men ändå känns det bra att vara hemma.
Och syrenkvisten jag tog in innan jag for för drygt en vecka sedan har utvecklats.
Tror jag ska sätta fler i vatten...

Frisk för att vara sjuk...

Jag har nämnt det tidigare men idag var det dags igen.
Permis till på söndag om jag kunde få någon att ge mig "min mat" två nätter.
Min egen Vårdcentral sa nej, stängt under helgen.
ASHI (avancerad sjukvård i hemmet) sa nej.

Jag ringer dottern, gråter.
Hon slänger sig på telefonen och ringer alla sina kontakter.
Jo, hennes kompis A (utbildad syrra) ställer upp på sin lediga tid.

Packar ihop mina pinaler.
Får av mig landstingskläderna.
Av avdelningssköterskan får jag en grotesk påse med allt jag behöver för helgen.

Maken hämtar.
Vi åker hem i snöglopp.
Hemma.
Skönt.
Trött.
Underbart.

Så ringer telefonen.
- Hej, detta är Sundets vårdcentral och vi ska hjälpa dig under helgen.
Tack Gode Gud, snälla A får vara ledig.
Men att bestämma en tid som passar mig går inte.
Nu hade jag tur att någon eller några i mitt bostadsområde också behöver hjälp så jag fick ändå vettiga tider.

Inatt ska jag få sova i min egen säng.
Undebart.
Det optimala hade varit att solen lyst i helgen.
Men , man kan inte få allt...

Ledsen och arg

Igår kom barnbarnen med vackra små rosa rosor.
De är ännu vackrare dag.
Vi fick umgås någon timme, fika, skratta och kramas.
Men så orkade jag inte mer.
Orken tryter så snabbt.
Och när jag hör dem trycka på hissknappen kommer tårarna.
Vill så gärna orka med dem mer.
Umgås på annat plan.

Idag har det varit en tung dag igen.
Förbannad över misstaget som gör att jag är i denna situation.
Hade allt gått enligt planerna hade jag varit hemma.
Visst, jag hade säkert haft biverkningar efter gifterna.
Men det hade varit ett steg på väg.
Nu går det bara bakåt.
Enligt mitt tycke.

Gråter hela tiden.
Känner hopplöshet, vanmakt och ilska.
Och ingen, ingen kan göra nåt.

På en vecka har jag varit i kontakt med nio (9) läkare och ingen kan ge mig något besked.

Kanske men bara kanske får jag åka hem över helgen.
Måste försöka få kraft till det.
Få vara i min egen miljö.
Med familjen nära.
Här orkar jag inte med besök.
Men så ska sjukvård i hemmet ordnas.
Mycket ska klaffa för att jag ska få åka hem.

Och så är det orken....