Valborg

En dag som ska symbolisera våren.
Våren är ljuset och glädjen.
För mig blev den här dagen allt annat än ljus.
Orkade inget.
Ville inget.

Allt jävlades i kroppen.
Och jag sa bestämt ifrån allt.
Men här lyssnar man inte på sånt.
Efter att två läkare konfererat med varandra och mig kom vi fram till en lösning.
Hyfsat bra.
Hoppas att den håller någon vecka.
Men det blev en jobbig natt med lite sömn.

Nu i arla morgonstund när övriga medpatienter börjar vakna upp skiner solen in i mitt rum från en klarblå himmel.
Värmer.
Vill gå ut och "smaka" på den.
Känna den mot mitt ansikte.

Men än får jag vänta ett par timmar tills de "kopplar bort" mig från mitt senaste gissel....

Och idag kommer barn och barnbarn på besök.
Besöket ska vi ta på neutral mark, inte på sjukrummet.
Mycket trevligare.
Kanske kan vi fika mellis ute ?
Längtar.

Söndag

Hemma märker man när det är söndag.
Ingen tidning kommer och det är mer folk än vanligt på promenadvägarna.
Men även på sjukhuset märks det.
Mindre personal.
Inte samma spring i korridorer.
Och går man ner till den STORA korridoren på bottenplanet kan man tro att ett kärnvapenkrig har utbrutit...tomt på allt !

Idag har även solen lyst.
Den har värmt mitt rum hela dagen.
Gjort min längtan hem ännu starkare.

Men dagens höjdpunkt var familjens besök.
Först av lillasyster som förgyllde en timme av min tid.
Sen barn, barnbarn, måg och make.
Många kramar blev det.
Men även om besöken uppskattas så märker jag hur lite jag orkar.
Kroppen säger ifrån efter ett tag och jag känner hur tunga ögonlocken blir.

Nu har jag en natt med ny medicin att se fram emot och så ska förbanden bytas...

Något sämre än vanligt...

Idag var det tänkt att jag skulle få bli utskriven och åka hem.
Men min dagsform sa annat...
Efter en natt så gott som utan sömn och enveten värk fanns inte någon ork till att åka hem.
Det fanns inte ork till någonting.
Ville bara inte vara längre.

Men denna fantastiska personal tyckte annat.
Efter konsultation med någon läkare bestämdes att jag skulle få "värkpumpen" inmonterad igen.
En liten behändig pryl som gör att jag kan ge mig själv smärtstillande.
Men då allting annat jävlas för mig så gjorde även detta.
Efter 5 stick hittade man äntligen en ven som ville ta emot en ny nål.
Och för en som inte gillar nålar var detta en pärs.

Sen kom maken på besök och vi tog en promenad ut.
Bara att få andas frisk luft.
Känna solen i ansiktet.
Röra på stela ben.
Underbart.
Kände mig nästan, bara nästan frisk för en kort stund.
Mycket värt !

Tror nog att jag stannar kvar här ett par dagar till.
Känns tryggast just nu....

Ingen information

Igår skulle jag få tala med en ansvarig läkare, någon som kunde förklara vad som hänt.
Fick besked att de skulle finnas på plats när jag väl kom upp på avdelningen från IVA.
Kom upp kl 11.00 - ingen läkare.
-De har nog lunch nu, vänta till efter 13, säger en vänlig sköterska.
OK, tänker jag. Då hinner jag ringa upp maken...4 öron bättre än 2.
Maken kommer men ingen läkare.
- De är på kurs till 16.00 så de kommer direkt efter den, får vi till svar när vi börjar efterlysnigen.
Halv 5 syns fortfarande ingen läkare till.
Men 17.15, exakt 24 timmar efter det att jag vaknat upp efter min traumatiska operation dyker det upp en ung dam, underläkare.
Hon hade nada koll men hade haft ett mycket kort samtal med någon som talat med någon som var med på operationen !
Här kan man snacka om andrahandsinformation...
Fick i alla fall några frågetecken lösta, men långt ifrån alla.

Men idag har jag nya löften...
Jag ska röntgas.
Få tala med den läkare som startade operation.
Även få träffa min onkolog.

Detta kommer att bli en spännande dag, hur många löften ska infrias ?
Det är ju dock fredan inför en långhelg....

Ingen bloggvila...

Tog med mig datorn ändå.
Och tur var väl det.
Väntar just nu på doktorn som ska förklara för mig vad som gick snett igår och det måste antecknas.

Maken och jag lämnade hemmet vid halvåtta-tiden igår morse.
Mycket skulle hinnas med.
Köra till Sundsvalls sjukshus.
Parkera bilen.
Anmäla mig i Centralreceptionen inför:

Hörcentralen - hörselprov.
Onkologmottagningen - samtal med läkare.
Dagkirurgin - för inoperation av venport.

Det är här allt går snett.
Jag får lugnande och lokalbedövning.
Läkaren börjar lägga ett litet snitt för att placera in venporten.
Då händer det något.
Jag ser paniken i läkarens ögon.
Hör narkossköterskan som kallar på fler läkare, NU !!!!

Vaknar upp drygt 4 timmar senare med en itusågad bröstkorg och en punkterad lunga.
Vad hände ?
Någon har försökt förklara för mig att detta aldrig ska kunna hända, men det hände mig.

Därför sitter jag nu här med datorn i sängen och väntar på ansvarig läkares förklaring.

Bloggvila...

Nu tar jag bloggvila några dagar.
Imorse ringde de från sjukhuset och meddelade att jag blir inlagd i sex dagar.
Skönt på ett sätt men tråkigt att inte få vara hemma.
Hemma finns tryggheten med familjen.
Men att vara på sjukhuset känns också tryggt.
Jag är under uppsikt den första behandlingstiden.
Någon annan får sköta min sondmatning och jag kan slappna av.

Ikväll kommer barn och barnbarn.
Mågen har med sig en ny Ipad fulladdad med filmer.
Och böcker som är beställda har anlänt.
Jag kommer nog att få fullt upp.

Idag plockade jag in en skir kvist från vår syrenbuske som ska bli spännande att se när jag kommer hem.

Vi hörs...

Ett evigt ringande.

Nu när jag är hemma hela dagarna finns ju tid att ta kontakt med alla som jag måste ta kontakt med.
Alla vill jag inte ha någon kontakt med alls.
Som försäkringskassan.
De ringer om omöjliga frågor.
Frågor jag inte ha svar på.
Och svar jag kanske inte vill ha.
Men nu har jag fått en "personlig försäkringstjänsteman".
En kvinna.
Henne ska jag ringa så fort jag har några funderingar.
Vilka funderingar skulle jag tänkas ha som hon kan svara på ?
Men det ger sig väl.

Så skulle jag ringa och säga upp ett kontokort jag sällan eller aldrig använder.
Där var det värre.
Ett evigt knappande, som vanligt.
Äntligen svarade en yngling med en tydligt uttalad 08-dialekt.
- Jo, visst går det bra. Men just nu har vi många som ringer så vi hör av oss inom några minuter.
Efter 120 (!!!) minuter ringer jag upp igen.
-Just det, du ville avsluta ditt kort, Lena ?
-Precis.
- Ja, men då skickar vi alla papper till dig idag, Lena du fyller i dem och sänder dem tillbaka till oss. Är det OK, Lena.
(Om man nu skulle ha glömt sitt namn så blir man påmind)
Varför kunde han inte säga detta vid vårt första samtal ?
Märkligt !

Idag ska jag bara lyfta luren för att gratta min kära kusin på hennes födelsedag och där tror jag bestämt att jag slipper knappa mig fram.

Aprilväder!

Ja, apprilvädret fortsätter att irritera.
Igår var det en ljuvlig dag med sol och värme.
Jag kunde njuta av att sitta i en solstol på mitt nya balkonggolv. Senare när solen rundade knuten flyttade jag över till vår framsida där jag i lugn och ro kunde sova nån timme, i solen.
Idag är det grått, grått och regnet strilar sakta.
Dock ingen snö men den har vi väl fått nog av nu.

På kvällskvisten ringde det på dörren och lilla I kom. Hon hade cyklat ner för att få en kram.
Under sin cykeltur hade hon sett mängder av blå blommor.
- Dom växer inte på någon tomt eller i någons rabatt så jag tror vi får plocka dem.
Vi Googlade först för att komma på vad hon sett.
- Men mormor, det är inte långt att gå dit.
Så jag klädde mig och följde med.
Det var en syn för Gudar. En hel tomt var som ett blått hav.
Och hon hade rätt, en del hade spridit sig utanför husägarens häck och växte där vid vägen.
- Visst får man blocka såna ?
Vi gjorde det i alla fall och hon var så lycklig att kunna ge mig dessa små söta blommor.

Sen blev den mys i TV-fåtöljen innan hon cyklade hem.

Äntligen. Ända sedan vi flyttade in i vårt radhus har jag velat förändra golvet på balkongen. Det har bestått av smala tryckimpregnerade bräder som med åren blivit allt svartare och ännu smalare. Gliporna har med detta blivit allt bredare och att gå ut utan skor har varit en plåga för barfotafötter. Igår startade omförvandlingen.

Här ser man delar av det gamla och de nya är på väg att krypa över. Maken hade inhandlat virke före helgen i tron att att vädret skulle vända och detta vara möjligt att genomföra någon av helgdagarna. Men mågen räds inge oväder... Han kom tidigt och drog igång på direkten. Och efter bara några timmar såg det ut så här.

Tyvärr var jag däckad av ett envetet illamående hela dagen och fick med dotterns hjälp ta mig till jourhavande för ännu mer piller. Men efter lite piller båd här och där orkade jag ställa ut våra möbler.

Dynorna får dock vänta tills den värsta snöryran passerat, liksom någon liten färgglad matta som måste inhandlas. Det känns riktigt gott att kliva ut på ett stadigt golv utan risk för att hamna snett med foten i springorna. Barnbarnen har varit ganska osynliga i helgen. De har "flugit" förbi glada och förväntansfulla på väg till olika partyn med övernattningar. Kramat hårt och försvunnit igen. Ska bli kul att höra om deras partyhelg när det väl vaknar till idag. Två nätters festande kostar på även om man bara är nio år...

Middagsgäster.

Igår var det torsdag och pannkaksdag, igen.
Bestämde mig för att bjuda barnbarnen på detta.
De kom glada från skolan.
Pysselsugna.
Jag å andra sidan hade hela dagen gått omkring med ett ständigt illamående.
Detta efter att ha testat ett nytt smärtstillande.
Skulle ju vara så lätt.
Bara sätta ett plåster på armen och så skulle värken försvinna.
Jo men visst försvann den men illamåendet kom som ett dråpslag i stället.
Nu ligger detta minimala plåster djupt begravt någon annanstans och illamåendet har avtagit.
Så när jag föreslog lite frisk luft och en jakt på vårens första blommor i "Lillskogen" hängde barnen på.
Och visst fanns dom där, Per-i-backen som vi kallar dem.

Just där vi hittade dessa kommer även vitsippor och liljekonvaljer tidigt.
Det är liksom ett gynnsamt läge för vårens första blommor.
Så nu väntar vi bara på nästa ört att plocka...

Lite flyt vänder så lätt till bakslag.

Var så glad att vår lilla tomt i princip var klar för våren.
Klar för att gro.
Bli grön och släppa fram de allra första blomstren.
Men så vände vädret...

Solstolen som jag ställde fram i tron om att kunna "baka in mig" i en filt och må gott i ser inte så inbjudande ut.
Och så en vit gräsmatta.
Men är det april så är det...

Nästa bakslag kom på Sundsvalls sjukhus igår.
Var så spänd, rädd och nervös för det svar jag skulle få.
Hur hade de lagt upp min behandlingsplan ?
Hade utrustat mig med papper och penna för att anteckna allt dom sa.
Maken var med som extra öron.
Fick vi svar ?
Nej !
Jag var kallad för att få veta att jag om 2 - 3 veckor skulle få komma till en annan avdelning.
Och så lyssnade hon på mitt hjärta och tog ett blodtryck.
Jag har inte tålamod att vänta nu.
Klarar inte att gå ytterligare veckor och bara vänta.
Hon såg nog min desperata blick, min uppgivenhet så inom ett par minuter hade hon ordnat så jag får komma redan nästa vecka.
Men det är lika förbannat en veckas väntan...

Lite flyt !

Insåg tidigt på morgonen efter en titt i spegeln att håret måste åtgärdas.
Vet ju inte vad som händer framöver, om det överhuvudtaget kommer att finnas tid för klippning.
Så jag ringde min frissa tidigt och fick en tid direkt.
Hurra !
Och hon tvättade även håret vilket är svårt för mig nu med alla slangar runt öra och mun.
Kändes lite, med bara lite bättre för en kort stund.
Men det är väl de stunderna man ska ta till vara...

Sen kom barnbarnen och hälsade på.
Berättade om sitt tandläkarbesök som gått över förväntan.
Till och med fått beröm för välskötta tänder och leksaker.
Och jag fick en underbart "glad" blomma som nu lyser upp i dagens snöstorm.

Tacksam för det lilla !

Igår sken solen från en klarblå himmel.
Varmt, skönt och vindstilla.
La ut ett skönt skinn i solstolen och klädde mig varmt och så satt jag där på vår balkong och lät solen "brunfärga" mig lite.

Men så tittar jag ut på vår minimala tomt, på rabatten (den enda) och insåg att ett litet krafttag behövdes.
Så maken och jag rustade oss med varsin kratta och en sposäck, på en kvart var det klart.
Vilken skillnad.
Vårt förra boende krävde mer än en helg av krattande för att se presentabelt ut på våren.
Nästan ett veckoprojekt.
Radhustomter är att föredra.

Så ringer det på dörren.
Där står lilla E.
- Hej, jag vill bara ha en kram.
Hon hade cyklat ner själv bara för det.
Lilla Gumman !
Hon stannade en stund och vi pratade igenom hennes lördagkväll, mitt "sondätande" som fascinerar henne och lite annat.
Och så for hon hem, nöjd.
Såna tillfällen är guld värda.

Men så kom jag på att ytterligare penseér behövdes.
En ampel som ska hänga på framsidan hittades i ett skrymsle.
Upp till blomsteraffären på ön.
Plockade åt mig några vita.
Frågade snällt om jag kunde få några deciliter jord till en kruka.
Kändes som onödigt att köpa en hel säck på 50 liter för en ynklig ampel.
Så tittar han på mig, ser min sond i näsan (vem kan undgå) och så frågar han:
- Är du sjuk !
- Ja, typ säger jag.
- Då vill jag inte ha betalt.
- Nähä, men tack.

Så hem och plantera och så hann vi med en stund på framsidealtanen innan kylan började krypa på.

Jag längtar tillbaka...
...tillbaka till den vanliga vardagen.

Igår när vi gjorde oss ett ärende ner på stan slog detta mig att jag inte längre lever i en vanlig vardag.
Vi passerade restauranger som dukade upp för kvällens gäster.
Jag vill vara en av dom !
Eller som det brukar vara, planera för helgens mat redan på torsdag.
Göra inhandlingen på väg hem från jobbet så fredageftermiddagen blir fri till annat.
Sitta länge på lördag och söndag och äta löskokta ägg, rostat bröd och färsk apelsinjuice.
Njuta av amerikanska pannkakor med lyxig lönnsirap till lunch.
Lägga upp min egen dag som JAG vill och inte vad "herr droppställning" vill.
Vill inte vara låst.
Vill så mycket annat....
Och helst av allt vill jag leva !

Men jag måste inse att detta ska bli min vardag en lång tid framöver.
Lära mig förstå och acceptera.

Tackar Gud för att jag har en familj som ställer upp och bryr sig.

Det går upp och ner...

Torsdagen var en kul dag men på fredag vände det.
Fredagen den 13:e har jag aldrig trott skulle vara någon speciell otursdag.
Har aldrig tänkt på det och är inte direkt vidskeplig.
Men denna fredag...
Då hände det som jag fruktat ända sedan jag fick sonden genom näsan.
Det var totalt stopp i den.
Varken luft eller vatten ville passera.
Ringer akuten på "min" klinik i Sundvall och får komma direkt.
Ja, säger den lugna trevliga läkaren, det är bra att dra upp den och svälja en ny !
Shit !
Det värsta som kunde hända hade hänt.
Men med en stab av kolugna människor runt mig gick det bra.
Och jag kunde åka hem med ny och fullt duglig sond.

Sen kom dagens roligaste överraskning.
Blommor, en underbart vacker bukett från en gammal arbetskamrat.
Men inbjudan till lunch i sommar.
Nu har jag ett mål till att uppnå.

Sen ramlade barnbarnen in.
Ville rita.
Kramas.
Berätta om sin dag.

Men är inte detta livet ?
Som en berg-och-dalbana !
Ena stunden är det upp och andra ner.

Idag hade jag sett fram emot sol på min altan.
Men än har ingen liten gul sak dykt upp på himlen och det ser inte ut som den kommer att dyka upp heller.
Det får bli ännu en dag i soffan med min "kavaljer" droppställningen.
Sämre kan man ha det.

En dag med roliga inslag.

Bestämde mig tidigt på morgonen för att bjuda barn och barnbarn på middag.
Det var torsdag och ägg och mjölk fanns till pannkaka.
Vispade snabbt ihop en jättesmet som skulle få dagen på sig att svälla.
Sen la jag mig i soffan för mitt matintag, 500 ml som tar sin tid att droppa igenom.

Vid lunchtid kom en gammal kär vän och lämnade en underbar orkidé...en av mina faoritblommor.
Vi hade inte setts på länge så kramen var lika välkommen.

Och så kom barnen och högg in på traven av nystekta pannkakor.
Glada och kramiga.
Tyärr misslyckades mitt försök att få i mig bara en så liten bit.
Men jag njöt av deras matlust.

Så ringer det på dörren och nästa vän med hustru kom förbi med en underbar vårbukett och en liten gosig mjuk nalle.
Den hade barnbarnen gärna tagit med sig hem men den får nu vara min lilla "Maskot" här hemma.

Och under eftermiddagen kom solen åter, den man saknat efter dagar med "drivis och hagel".
Härligt med värmande sol men inte så kul att se fönstren i skenet.
De som putsades förra året och nu knappt kan kallas fönster....
Men man får se genom fingrarna i väntan på att kommunens gatsopare tagit bort all sand från gatan.
Ingen idé att lägga ner onödigt krut på dem innan dess.
Och det finns ju persienner att dra ner....

Sjukblogg ?

Sen jag själv började blogga går jag varje dag in och läser andras bloggar.
Vänner jag känner, en del jag inte känner men som är ganska intressanta och roliga men aldrig att jag läser bloggar som handlar om sjukdomar.
De känns för privata och sorgliga.

Därför tänker inte jag skriva så mycket om min sjukdom mer.
Kanske bara lite för att hålla mina långväga läsare lite uppdaterade.
Trots ett chockerande besked i veckan ska jag fortsätta skriva om mitt vardagliga liv med arbete, hemliv, barn och barnbarn.

Men visst kommer vardagen att bli annorlunda.
Nu när jag är sjukskriven på obestämd tid kommer jobbet helt att falla bort.
Känns märkligt att efter 30 år vara sjukskriven, detta har aldrig hänt mig !
Om jag varit sjuk på annat vis hade jag kunnat göra så mycket på min "lediga tid" då det på sjukintyget står "vila ute".
Jo, jo i väder som handlar om hagel och drivis och med en droppställning som ständig följeslagare är detta inget alternativ.
Men en dag under påsken när solen sken tog jag faktiskt min nya följeslagare med mig och satt på altanen en stund med en bok.
Skönt !

Barnbarnen har påsklov och dyker upp lite då och då.
Goa, glada men även oroliga.
Inte vana att se mormor på detta sätt och värre kommer det väl att bli.
Skulle så gärna ha velat följa med dem på påsklovsveckans olika begivenheter men sondmatningen sätter stopp för detta.
Den stjäl nästan dygnets alla timmar...

Men till veckan ska jag åter till läkare och där ska jag få veta hur behandlingen av min tumör ska läggas upp.
En tumör som enligt min förra läkare är intakt och jag har stora möjligheter att bli frisk igen.
Det är sådana svar som gör att jag orkar, nästan !
Förstår redan nu att det kommer att bli en tuff tid jag går till mötes.
En tid som jag hade planerat in för annat.
Men livet är så här.
Och just nu orkar jag inte umgås med mer än familjen.
Säger nej till alla frågor om besök.
Vill vara ensam.
Fundera.
Gråta.

För att få något kul nedskrivet idag måste jag berätta om SMS:et jag fick av min dotter häromdagen.
Lilla E kom in i köket, naken för att bre sig en kvällsmacka.
- Ska du verkligen äta naken, frågar mamman ?
- Ja, visst är jag vacker svarar hon ?

Påsken flyter på...

Och för mig är det bokstavligt.
Kämpar på med min flytande kost som snart är en heltidssysselsättning.
Märker att "skynda på" inte går något vidare.
Magen vill liksom inte ta emot stora mängder, den säger ifrån.

Men idag på Påskafton skiner solen igen liksom den gjorde igår på långfredagen.
När jag satt i en solstol vandrade tankarna till min barn- och ungdomstids långfredagar.
Tråkiga !
TV sände inga program vad jag kan komma ihåg.
Alla affärer var stängda.
Bio var inte ens att tänka på.
Och radion spelade "sorgemusik" (som vi barn kallade den) hela dagen.
Nu är det annorlunda...
Man märker inte ens att det är långfredag.
Allt flyter på som vanligt.
TV, affärer, kiosker och bio kör på som inget hänt.

Idag på morgonen sprang jag in på stadens COOP och där var kommersen i full gång fast det var tidig Påskaftons morgon !
Ja, tiderna förändras.
Om det är till det bättre vete fåglarna !

Nu har jag i alla fall kokat mängder med ägg till nattens Påskfest.
Och så hoppas jag att det som bjuds ska räcka till alla som kommer...

Pensionär !

Så var dagen inne för maken att kliva in i pensionärslivet efter ett antal år som "icke-fullgod" pensionär.
Dagen till ära kom goda vänner förbi, på väg hem till Ådalen.
Kaffe och uppdatering.
Men även andra vänner tittade förbi med blommor och gratulationer.
Och så god middag hos dotter med familj.
Tyvärr kunde inte jag testa den goda filén men en god puré hade tillagats bara för mig.
Sen skulle vår gemensamma present installeras.
En LCD-TV modell större...
Här flöt det inte på så bra.
Helt plötsligt försvann en hel drös med kanaler.
Så imorgon ska vi sätta oss och försöka knappa oss fram till Telia.
Och detta är ju något jag kan på mina fem just nu...

Man ska vara frisk för att vara sjuk.

Jag har sagt detta tidigare och jag blir allt mer medveten om att så är fallet.
Man försöker ringa allehanda vårdinrättningar och vad kommer man till ?
Alltid en TELEFONSVARARE...
Man knappar in de data de begär och så säger en metallisk röst:
- Vi ringer upp dig på nummer xx kl xx.
Ringer dom upp då ?
Ibland och ibland inte.
Jag blir frustrerad, arg, förbannad och känner mig maktlös.
Vill tala med en fysisk person, få svar direkt.
Men icke !

Nu har jag helt plötsligt slut på min flytande kost, livsviktig för mig just nu och vart jag än ringer så är det bara en inspelad röst som svarar och den ger inga svar.
Det är egentligen Posten som ska leverera men var finns Posten idag ?
Jag går in på deras hemsida men den säger nada.
Här får man bra svar på portokostnader, totalt ointressant för mig just nu och ingen vägledning till vart jag ringer.

Det är bara att bita ihop och fortsätta jakten.
Ska fán vara sjuk....