Vissa dagar...

...är bättre än andra.

Känner mig lyckligt lottad som har möjlighet till två arbetsplatser. Att komma ut från kontorsmiljön och till en mer hemtrevligare miljö där jag även får bestämma hur det mesta ska vara.
Idag var det invigning av det nya konferensrummet i "Gården".

Kändes lite lyxigt att gå runt i salarna, tända ljus, dekorera borden, sätta på kaffe och duka.
Vänta in gästerna.
Servera.
Sen bara vara där med lite nödvändigt småplock.

I min kontorsmiljö låg allt arbete kvar så även eftermiddagen gick som en dans och fort.

En önskan som slog in.

Uppe med tuppen trots en mycket sen natt (var bara tvungen att se klart en hygglig film) och fortsatte min garderobsresa.
Mer tömning, provning och förvåning.
Kassar och säckar fylldes ytterligare.

Ner på Stormarknaden för att lösa in gårdagens vinst på både trav och lotter, ett bra tillskott i kassan. Inhandla lite mat för dagen.

Och så dök dom upp, mina älskade barnbarn som jag inte sett på nästan en vecka.
Istället för blommor förärades jag med nytagna foton som nu ska ramas in och hängas i "Barnbarn-galleriet".

Sen blev det pyssel och köket fylldes med papperskonfetti i takt med vikning och klippning.
Allt vad som hänt de senaste dagarna ventilerades.
Skratten ekade.
Kramarna värmde.

Lunch med traditionella pannkakor, glass och gotter i efterrätt.

En underbar söndag !

Önskan.

"Ogräs plockade av ett barns hand
förvandlas till de vackraste buketter."

En sån står överst på min önskelista just nu.
Längtar efter de små, kramarna, samtalen och bara att få vara nära.

Röjning.

Plockar ut galge efter galge med kläder.
Provar.
Tittar mig i spegeln och tänker:
- Var fanns spegeln när jag stod i provhytten ?
Slänger.
Parar ihop.
Funderar.
- Kommer jag att använda detta, någonsin ?

Fyller kasse på kasse.
Får fler och fler galgar över.

Imorgon fortsätter jag garderobsresan.

Längtan.

Hela sommaren har jag längtat, längtat efter att få äta den ljuvligaste av alla sommarrätter...surströmmingen.
Det höll på att hända redan i början på augusti men många andra hann före, de köpte fjolårets och årets inläggning hade inte släppts. Slut i butikerna.

Men ikväll hände det !

Nämnde för en vän att jag var solokvist i helgen och hade en tanke på att festa på denna ädla rätt i all min ensamhet.

- Min man tycker likadant, jag äter inte surströmming så han söker en "maka" !
- Kom till mig, sa jag.

Dom kom.
Vi åt.
Njöt.
Nostalgitripp av dryck.
Sjöng.
Umgicks.

En så underbar kväll.
Nu luktar hela huset av fisken, men det står jag mer än väl ut med.

Tack ni goa vänner för en genomtrevlig kväll.

Hoppas vi gör om det nästa år !

Nostalgitripp !

När datorer lägger av står dagens människa totalt handfallen, även jag.

Jag behövde snabbt ett telefonnummer.
Hitta.se, min första tanke - gick inte.
Numret står i almanackan - kom inte åt den.

Jag tittar på Vaktis och frågar:

- Har vi en telefonkatalog ?
Hans min säger allt.
-Telefonkatalog ?

Vet knappast själv vad det är idag. Men i unga år fanns dom på vartenda utedass och vem i min ålder har inte suttit på ett dragit uthus och skrynklat telefonkatalogspapper för livet. Allt för att skona dom intimare regionerna.

Men på vårt kansli, som saknar uthus fanns inga telefonkataloger enligt vaktis.

Men så kom Registratorn som en räddande ängel, hon hade en gammal undanstoppad någonstans.

Då kom nästa utmaning:
Alfabetet, vilken ort gällde det och hur söker man ?

Det var en märklig upplevelse att bläddra i nåt man inte sett röken av på år och dag. Men jag hittade numret, kunde ringa personen i fråga och bäst av allt:
Jag klarade det utan datorns hjälp, alldeles själv.

Biskoparnas väntan är över.

Igår kom dom, möblerna.
I släptåg kom också en montör. Inte en sån med en hel verktygslåda full med grejer.
Nej, denna var endast utrustad med en skruvdragare.
Ganska snabbt insåg han att viktiga delar till bordet saknades.
Han tog sin skruvdragare och drog iväg som en avlöning.

Idag återkom han, lika dåligt utrustad men med de saknade prylarna.
Efter endast en timme var han klar och vi kunde då båda konstatera att bordet var transportskadat.
Borta som en avlöning igen men hann säga.
- Återkommer och byter så fort de nya skivorna är här.

Men nu står bordet där, skadat i hörnen men med tillhörande vackra gulklädda stolar.
Rummet har fått liv, ser ljusare ut och är användbart.

Och jag kan nästan ana ett leende från åtminstone en av biskoparna...

Back in business !

Idag har jag väckt plan två i "Gården" från sin sommardvala.
"Hustomten" bytte glödlampor och batterier i brandvarnarna (ett måste inför höstens ljuständning) och spikade upp tavlor som legat gömda bakom dörrar.

Jag handlade krukor och blommor.
Väckte upp dem som slumrat i badkaret sen juni. Några hade slumrat in för gott med alldeles för blöta fötter.
Nu lyser lamporna i fönstren efter vad klockslaget på timern är ställd på.
I fönster och på bord prunkar vackra växter i rendiskade krukor som talar om att någon bryr sig om huset.
Välkomnande.

Nu saknas bara möblerna i det tomma rummet.
Jag kan rikigt se hur de tre biskoparna på väggen väntar, väntar på förändringen som ska ge rummet det liv det förtjänar.

Men inte bara "Gården" har vaknat, det har också staden.
Mängder av ungdomar står vid busshållplatser, vandrar på trottoarerna på väg till eller från höstterminens första dag.
Folkligt och kul att se staden få liv.

Även mina små har idag fått vara med om första skoldagen, stort.
Som kvittrande fåglar kom dom på eftermiddagen för att berätta om allt som hänt under dagen.
Den första läxan (plocka 10 stenar stora som en enkrona), Fritids (också nytt för i år) och att man fick tre alternativ att välja på till lunch.
Nu är dom stortjejer !

Stolta !

Som mormor !

I svåra stunder.

Det tjänar inget till att försöka analysera smärtan.
Det finns ingen återvändo.
Ingen trollformel kan ändra det som skett, lönar sig inte att skylla på något.
När du är djupt bedrövad, försök att koncentrera dina tankar på små glädjeämnen i nuet.
Ge dig själv tid att läka.
Behåll ditt lugn

Kroppsarbete.

Känner för att nyttja kroppen idag.

Rensar bort vissna grönsaker och annat skit i planteringslådorna.
Duschar blommor.
Putsar fönster.
Byter gardiner.
Diskar prylar som stått och dammat till sig under sommaren.

Undrar hela tiden:
Var kommer all skit ifrån och varför måste alla flugor bestämma sig för att dö i mitt hus ?

Glömde en fas idag, lillebrors besök.

Han föddes när jag just börjat första klass. Den fjärde i syskonskaran och den enda grabben, efterlängtad.
Sen dess har han varit min bästa vän.
Ringer varje morgon, oavsett var i världen han är.
Korta men värmande samtal.
Kommer förbi nån gång i veckan, bara för en kort titt, en kopp kaffe och lite skvaller.

Idag var han en ljuspunkt...

En dag i tre faser...

Bra:

Hyfsad dag på jobbet.
Bokade nytt, bokade om.
Författade en del skrivelser som tyvärr fick ett rosa skimmer över sig efter att ha passerat skrivaren...och alla var inte sådana som behövde det.
Gott fredagsfika i lika gott sällskap.
Ett långt samtal med en god vän, både skratt och lite gråt.

Bäst:

Hade blivit inbjuden till Säbrå församlings avslut på "Lägerskolan" av medverkande barnbarn.
Så underbart att vandra genom lokalerna och se de alster som tillverkats under veckan, väskor, tröjor och inredda små hus.
Lyssna på alla sånger de lärt sig.
Äta tårtorna som tillverkats under förmiddagen, vackra, kladdiga, syltiga, randiga men så underbara.
Kramarna.

Sämst:

Helvetet igen....

Kanske inget att fira, men...

Igår hade jag namnsdag. Kanske inte mycket att fira, men för mig är det lite viktigt.
Då jag bara försetts med ett namn och det kom in i almanackan bara för några år sedan känns det fortfarande nytt.
Min mamma var noga med dessa dagar och firade alltid mig på Helena-dagen. Mina tre syskon hade egna dagar.

Men igår slog jag rekord i firande.

Mail dråsade in, SMS, telefonsamtal från släktingar jag inte hört av på länge och hälsningar från arbetskamrater som håller samma koll på namnsdagslistan som jag.
Ett tag funderade på om jag fyllde jämt.

Kände mig lite speciell där för ett tag....

Ett måste.

En liten sann historia som måste skrivas ned.

- Jag klev på ett rör idag, det gjorde jätteont, sa E.
- Oj då, vilken otur. Var det någon som tröstade dig ?
- Ja, fröken på Lägerskolan.
- Du fick väl en kram ?
- Ja, men den var inte som din, mormor. Dina kramar är bäst.

Lycka.

Nästan två timmars skogspromenad med barnbarnen.
Svamp, bär, kottar, löv och pinnar i hinkarna.
Prat och skratt.
Kvällsfika.
Barn-TV.

Gott slut på en vanlig onsdag.

Godbitar.

Får chansen att köra bästa arbetskamraten till hans sommarparadis.
Där bjuds på gott kaffe i gamla, tunna fina kaffekoppar, det som inte saluförs idag.
God kaka.
Och en stund av värme.

Efter en snabb repa på stan för diverse inköp hann jag inte mer än hem så stod dom på bron, barnbarnen. Ville ha pannkaka och det blev det, uppskattat.

Nu fick jag god hjälp med kvällens uppdrag, inramning av ovanstående kort.
Det kort som låg i min brevlåda en dag i sommar.
Kortet som gladde mig mer än något annat.
Sitter nu inrammat så jag kan se det innan jag somnar och när jag vaknar.
Underbart.

Sen skulle vi röja. Jag röjde och dom röjde ännu mer.

Så ringer fadern och ber mig skicka hem dem.

- Nähä, han skulle hämta oss, sa E.
- Ändrade planer, sa jag.
- Jag tror du kan ha missuppfattat, mormor. Bäst jag ringer och kollar.

Efter någon minut hör jag. Okay, du hörde rätt.

En dag på jobbet.

Vaknar tidigt som vanligt, hämtar tidningen och inser snabbt att helgen som gått hade nog sommarens sista varma dagar.
Hösten känns i luften.
Rått.
Kallt.
Värme och inte AC i bilen.
För första gången nästan fullt i fikarummet.
De flesta är åter efter välbehövd ledighet.

Efter fikat ringer han.

- Hej, Markus (nånting) från Säkerhetspolisen !
- Och ?
- Är mat bokat för livvakterna ?
- Och ?

Då hajar jag tugget.

Det är idag vi ska få ministerbesök som ska luncha med några arbetskamrater och naturligtvis (har ju haft en minister i släkten) har hon sådana grabbar i följet.

- Nej,men jag kan fixa det.
- Bra, annars kanske du kan rekommendera ett ställe vi kan käka på.

Då börjar hjärnan arbeta...äta någon annanstans än ministern ?

- Jag ringer krogen och plusar på ett par portioner.
- Hyggligt, säger han med en röst man kunde döda för.

Hon kom, hon åt och hon for och inte såg jag varken skymten av henne eller den trevlige Markus.

Strax före hemgång ringer I.
- Får vi komma till ditt jobb och stämpla ?
- Naturligtvis.

Dom kommer inrusande, hårda och långa kramar.
Stämplar papper för livet.
Fotostatar händerna.
Mera goa kramar.
Hejdå.

Packar ihop, åker hem och hämtar en hink och begraver mig i hallonsnåret.

Min måndag.

The day after the night before.

Vaknar sent.
Tungan sitter fast i gommen.
Tänderna har blivit gräsbevuxna.
Huvudet hänger definitivt inte med.

Vad gjorde jag igår ?

Jo, en helkväll med syster K.
God mat och dryck.
Dans.
Sång.
Möten med gamla vänner.
Prat.
Skratt.

Så kul

Vår kväll ute som återkommer nästa år vid samma tid.
Längtar redan.

Kramar.

Jag har längtat hela veckan, längtat så hjärtat ömmat.
Längtat efter barnbarnens kramar, dom varma kravlösa.

Åker hem i vettig tid från jobbet, trött och less.
Telefonen ringer.

-Hej mormor, vi ska äta hos dig.

En mormor har alltid ett paket våffelpulver i skafferiet, inte alltid grädde men det kan fixas.

Så kom dom, rusande...kramar...långa...varma...underbara.

Våfflor med grädde, hemkokt sylt i alla de former och så lite socker (hemligt).
Lycka.

Så for dom hem till Öfvre, tyst i en halvtimme, tomt.

Då hör jag:
-Mormor !

Dom är åter, vill ha kvällsfika.

Vi fixar rostat bröd, youghurt, juice och kex.
Sitter på altanen och pratar om veckan.
Njuter i sensommarvärmen.
Räddar en skadad fjäril.
Följer dem en bit på vägen hem.
Kramar igen.

Detta är lycka för mig.

Hallon.

Dom är mogna, de underbara bären som doftar så ljuvligt. Egentligen kan man plocka dem bara för lukten, stoppa ner näsan i hinken och bara njuta.

Men det krävs fingertoppskänsla.
Sakta lyfta grenen, sätta handen under, ta emot de fullmogna bären som bara väntat på att bli plockade.
Men hur försiktig man än är så trillar några igenom både grenverk och fingar, hamnar i det blöta gräset till fromma för alla kryp. Det är dom väl unt.

Det är avkopplande att plocka bär, får tankarna att vandra iväg.

Men nu plockar jag inte för egen del.
Har travar med hallonsylt sedan förra säsongen och byttor med styckefrysta i frysen.
Jag klarar mig.

Då känns det gott att glädja andra, de som inte hittar bären, inte orkar eller bara inte ids.

Den här veckan har jag hunnit glädja flera (hoppas jag).
Känns gott.

Nu väntar jag på "det röda guldet"...lingonen.

Första dagen på resten av mitt liv, eller ?

Vaknar tidigt (även för mig) och det är mörkt. Är det mitt i natten eller ?
Nej, mulet, så mulet.

Springer till bilen i hällande regn, kör med vindrutetorkarna på turbohastighet, kommer till jobbparkeringen, springer ut i ännu mer hällande regn och dörrjäveln vill inte öppnas automatiskt !
För tidig, måste använda nyckel som dessutom fastnar i låset...shit x 100 !!!
Blöt !

Slår på datorn och e-mailen visar sida upp och sida ner av svarta rader (oläst post).
Sorterar.
Slänger.
Skriver ut.
Sorterar igen.
Öppnar snigelpost.
Märkliga grejer.
Allt måste diarieföras (shit igen)

Så kommer chefen, genomgång (breafing på nysvenska).

Och här händer det grejer....

Det bokas om
Bokas upp.
Ändras.
Tackar nej.
Tackar ja.
Vill åka...kan du avboka och boka om ?
Bokar av.
Bokar på.
Öppnar för städ.
Snabblunch (inte nyttig men god)

Det finns inget slut.

Inser redan vid lunchtid att mitt höstschema spruckit flera gånger om.

Vid 17-draget vet jag att arbetstiden idag har överskridit alla gränser, 11 timmar !
So what ?
Springer i ännu mer hällande regn till bilen och nu räcker inte ens turbotorkaren längre.

Hemma står alla mina vackra blommor i en halvliter vatten, dillen slokar, mattan på balkongen är en surdeg och det är mörkt inne och ute.

Jag vill ha semester och värme, vill tillbaka till ruta ett !

Vad jag INTE behöver just nu...

...är att hela jävla TV-systemet brakat ihop.

Ringer 90 200 och får av en metallisk röst veta hur jag ska knappa mig fram i systemet.
Väl framme säger nästa röst att det är cirka 27 minuters väntetid och jag är nummer 28 i kön.

Väntar, väntar, väntar...

Väl framme får jag tala med en ung man med en trevlig dialekt, troligen från Piteå.
Han förklarar pedagogiskt hur jag ska koppla bort Rucosen, eller tacoskalet som han även kallar det. Ta prylen i handen och förflytta mig till nästa tacoskal och koppla ihop dem.

Låter enkelt men när varje förbannade skal har sjutusen sladdar runt om och man ska försöka hitta den sladd som just denna hör till är det inte helt lätt.

När väl detta är gjort ska jag ta en nål (och var hittar man en sån) och sticka in i ett hål i skalens bakre (låter lite ekivokt).
Jag ska vänta och se att alla gröna lampor lyser och så sätta tillbaka allt till ursprungsläget.

- Nu ska det funka säger Pitegrabben !
- I helvete heller, säger jag.

De två gröna lampor som ska lysa med fast sken blinkar surt på mig och TV:n är fortfarande utan kanaler.

- Jag skickar nya rucosar, säger han. Dom du har verkar ha tappat kontakten med varandra.

Och jag har tappat ännu mer humör....

Det finns dagar
som är som trappor,
man måste välja
om man ska gå upp
eller ner.

Dan före dan.

Idag blev inte mycket gjort.
En god bok blev utläst.
Gräsmattan fick en duvning.
En liten tvätt hängdes.

Känner inte för något som tar energi, behöver den.

Klockan är nu 22.10 och det är fortfarande + 19 grader ute, underbart.

Underbart var också att barnbarnen ringde och sa godnatt.
Deras röster i telefonen går direkt till hjärtat, hjärtat som behöver tid att läka.

En dags ledighet kvar sen är det skarpt läge igen....

Barnbarn.

De är livets efterrätt, säger många.

Håller med.

Hade köpt handstickade fina yllestrumpor i Tallin, godis och så lite mer...
Ville glädja.

Och vilken glädje !
Nöjda, goa, kramiga kom dom på var sin cykel.
Kröp upp i famnen, ville inte släppa taget, fick inte nog av mormor.

Dom ger mig kraft, värme, glädje och sån enorm lycka.

Vad vore jag utan dem ?

Vardag.

På måndag börjar den igen, vardagen.
Den som rutar in dagarna, får en att passa tider, göra något vettigt.

Är det bra eller dåligt ? Vet inte !

Kommer att sakna ledigheten men tar tacksamt emot rutiner som kan vända tankarna åt andra håll.

Två dagar kvar för laddning !

Saknar ord...och tårarna sinar.

Önskar att dagen idag aldrig fanns...
och tror inte tidvattnet någonsin kommer att vända.

Ledsen ända in i själen.

När du hamnar
i helvetet
och allting
går emot dig,
tills det verkar som om du inte kan
stå ut en minut
längre,
ge då inte upp,
för det är
just där och då
som tidvattnet vänder.

Det är min enda önskan på min födelsedag i år.