Idag är det dags för röntgen.
Den som ska visa vad som hänt i min kropp efter de två cellgiftsbehandlingar jag gått igenom.
Känns nervöst.
Men resultatet får jag vänta på.
Inte förrän den 9/7 ska en läkare ge mig svaret.
Det innebär väntan och åter väntan.
En syssla jag inte är så hemma med.
Blir lätt otålig nu och har inte ro att vänta på svar.
Men nu har jag inget val.
Det är semestertider och även läkare är lediga.
Men igår fick jag umgås en del med mina älskade barnbarn.
Åkte upp på Öfvre på morgonen.
Fick goa kramar av nyvakna små pepparkaksgummor.
Trötta och ännu sovvarma.
Sen kom de cyklande hit för mer kramar.
Morfar tog med sig de två på en stadsrunda.
Inköp av mellis som avåts här hemma hos oss.
Stora nybakta bullar med jordgubbssaft, riktigt sommarfika.
Kan inte hålla mig från barnen.
Utan kramar och tar på dom hela tiden.
Känna de mjuka kinderna.
Lukten av sol och värme.
Lycka är barnbarn.
Sen vällde illamåendet in som vanligt.
Jag blir som paralyserad.
Klarar inget.
Vandrar runt, oroligt, rastlöst, vidrigt...
Finner inte ord för tillståndet.
Inget hjälper.
Ringer ASIH och ber dem komma tidigare för att sätta ny nål och koppla in dropp.
Går och lägger mig tidigt.
Vill sova bort eländet.
Och så vaknar jag i ottan och mår jättebra,
Varför kan jag inte må så hela dagen ?
Vill må bra, orka mer, kunna umgås med andra under hela dagen.
Inte vara begränsad.
Men detta ska väl också ge med sig en vacker dag.
Hoppas.
Jag vet att jag ska ta en dag i taget.
Och jag försöker med det...
Fast det är inte enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar