En söndag till handlingarna.

Vilken pissig söndag.
Vaknade och mådde illa redan från morgonen.
Försökte få i mig lite fil, smakade inte bra.
La mig i soffan för att försöka sova bort några timmar.
Lyckades med ett par.
Illamåendet gungade genom kroppen, inte ens de dyra pillren hjälpte.
Håret börjar falla av.
Det som INTE skulle påverkas av denna behandling.
Gör mig ledsen.
Vill inte ha detta med ovanpå allt det andra.
Det räcker med det jag fått.

Tog bilen och lyckades åka upp till Öfvre, fördrev en timme med lite prat.
Kollade svärsonens fortsatta bygge med uteplatsen, fint.
En händig karl som fortsätter imponera.

Tog en sväng med dottern för inköp av choklad.
Det går ner, det söta och goda.
Sen var det väntan på ASIH som alltid får det att krypa i kroppen.
Vill att dom kommer, inte kommer...vet inte vad jag vill.
Festade på ett glas rosévin av den mindre sorten, inte heller det var gott.
Pratade bort en stund med vännen Åsa.
Fick gnälla och gråta en stund.
Tycka synd om mig själv.

Känner såna här dagar en maktlöshet som jag inte rår på.
Frågorna surrar i mitt huvud...
Ska jag bli frisk ?
Allt elände jag går igenom är det i onödan eller är det steg på väg att bli fri detta helvete ?
Om jag visste att det var så skulle jag stå ut bättre.

Idag måndag är det dags för behandling nummer två.
Rädd att de ringer och säger att mina värden är för låga.
Vill ha behandling idag.
Måste för att detta är ännu ett steg mot friheten, friheten att vara frisk.
Men så vet jag att jag måste bli jättesjuk innan.
Ta alla biverkningar som kommer.
Kanske blir det enklare denna gång.
Jag är beredd och vet vad som väntar.
Har dessutom fått alla medikamenter innan som ska hjälpa.
Kan börja i tid för att lindra.

Det enda positiva idag är att solen skiner från en klarblå himmel.
Skönt att sitta på balkongen och dricka mitt morgonkaffe.
Vänta på tidningen och ASIH som ska komma tidigt idag.
Måste hinna duscha och bädda rent i sängen innan bilen kommer för vidaretransport till sjukhuset.
Väntan igen.
En väntan jag har svårt för.
Blir otålig, rädd och rastlös.
Men är inte livet en ständig väntan på fortsättningen ?