Kramar.

Jag har längtat hela veckan, längtat så hjärtat ömmat.
Längtat efter barnbarnens kramar, dom varma kravlösa.

Åker hem i vettig tid från jobbet, trött och less.
Telefonen ringer.

-Hej mormor, vi ska äta hos dig.

En mormor har alltid ett paket våffelpulver i skafferiet, inte alltid grädde men det kan fixas.

Så kom dom, rusande...kramar...långa...varma...underbara.

Våfflor med grädde, hemkokt sylt i alla de former och så lite socker (hemligt).
Lycka.

Så for dom hem till Öfvre, tyst i en halvtimme, tomt.

Då hör jag:
-Mormor !

Dom är åter, vill ha kvällsfika.

Vi fixar rostat bröd, youghurt, juice och kex.
Sitter på altanen och pratar om veckan.
Njuter i sensommarvärmen.
Räddar en skadad fjäril.
Följer dem en bit på vägen hem.
Kramar igen.

Detta är lycka för mig.