Hallon.

Dom är mogna, de underbara bären som doftar så ljuvligt. Egentligen kan man plocka dem bara för lukten, stoppa ner näsan i hinken och bara njuta.

Men det krävs fingertoppskänsla.
Sakta lyfta grenen, sätta handen under, ta emot de fullmogna bären som bara väntat på att bli plockade.
Men hur försiktig man än är så trillar några igenom både grenverk och fingar, hamnar i det blöta gräset till fromma för alla kryp. Det är dom väl unt.

Det är avkopplande att plocka bär, får tankarna att vandra iväg.

Men nu plockar jag inte för egen del.
Har travar med hallonsylt sedan förra säsongen och byttor med styckefrysta i frysen.
Jag klarar mig.

Då känns det gott att glädja andra, de som inte hittar bären, inte orkar eller bara inte ids.

Den här veckan har jag hunnit glädja flera (hoppas jag).
Känns gott.

Nu väntar jag på "det röda guldet"...lingonen.