Spenderbyxorna på.
Idag har jag fått känna mig smått förmögen.
Tog M (vår alltid tillmötesgående vaktmästare) till affären som tänker mer på procenten än människans väl. Inhandlade drycker till helgens fest...mycket blev det. Men när man slipper betala själv känns det ganska bra !
Åter på jobbet, svetten lackar, mailen rasar in, uppdragen hopar sig som urlakade teblad i en sil.
Då går larmet !
Första tanken: Vem kommer till jobbet den här tiden på dan ?
Brandlarm !
Displayen säger "rök".
Utrymning !
Alla ska till uppsamlingsplatsen.
Men var är den ?
Detta var en icke förannonserad brandövning och alla gick lugnt till platsen som "någon" visste var den låg (inte jag). Men inte alla ! Det var de som fuskade. Skäms !
På hemvägen tänkte jag påbörja ett annat uppdrag jag fick idag, bilbyte !
Stegade in på en av stans större bilhallar.
Tittade runt på alla blänkande monster.
En man (som jag tyckte) i yngre tonåren med en lika blänkande namnskylt gled förbi, sa hej och fortsatte till sin dator.
Jag fortsatte vandra runt, öppnade dörren till en silverfärgad variant, gick runt den ett varv.
"Tonåringen" kastade ett öga på mig och log.
Till slut kända han väl sig manad att ta kontakt.
- Kan jag hjälpa dig med något ?
- Ja, jag vill köpa en bil.
- Någon speciell ?
- Den där, och så pekade jag på det silverfärgade monstret. Men jag vill ha skinnklädsel...
Nu log han, smått ironiskt.
- Vad har du för bil nu ?
Jag rabblade det registreringsnummer vår tjänstebil har nu. Han knappade in det på sin dator och hade han inte haft öron så hade mungiporna gått runt.
Inom loppet av 2 sekunder blev jag erbjuden en stol, fråga om jag ville ha kaffe osv.
Kände mig riktigt VIP där ett tag.
Han återkommer allra senast i morgon förmiddag med alternativ, priser, leveranstid...you name it.
tänk att människor i allmänhet är så blinda, att pengar gör skillnad - den som är rik finns, den som inte är det... kanske existerar...
SvaraRaderaFast å andra sidan sitter ju inte självkänslan i hur andra värderar.... den måste ju sitta i det egna självet någonstans.
Antar jag.
Och du fick väl någonsorts tummel i maggropen när du sådär i hemlighet fick avslöja just det där.... att du blev sedd efter plånboken. (som väl inte ens var din....)