Fiske.

Detta stod på dagens program, fiske med barnbarnen.
Matsäck måste med, Festis, kakor och kex.
Kastspön och agn.
Stövlar.

Väl framme vid vår lilla fiskesjö agnade vi barnens kastspön.
De skulle kasta !

Här var man tvungen att vara på mycket behörigt avstånd !
Krokarna kom som projektiler genom luften och hamnade inte alltid där barnen tänkt sig.

En å annan krok fastnade i stenskravlet, en annan hade med sig en binge sjögräs upp och andra kom inte alls nånvart.

Så kom dom !
Familjerna med en hel barnskock!

Även de taggade till tänderna men med ett helt annat bete...mask !

Fisk efter fisk drog de upp, små men dock fisk.

Barnbarnen blev alltmer intresserade av matsäcken och de andra barnen som med sina föräldrars hjälp håvade in fisk efter fisk av "spiggstorlek" alltmer intresserade av dagens uppgift.

Här gällde inte morfars krav på storlek, vikt och längd.
Här gällde antal.

Vi agnade på i vild förtvivlan, kastade så långt vi bara kunde men inte ett napp.

Det blåste kallt men solen värmde i lä och alla började lessna.

Då kom barnen i familjerna nummer två och tre på världens grej...vi badar och det näck.

Nu fick helt plötsligt våra två annat att tänka på.
Kommenterade.
Stirrade.
Kommenterade igen.

När vi till slut bestämde oss för att åka och köpa en glass (bättre än att fiska utan napp) säger barnen:

-Varför hade alla barnen så konstiga namn, dom hette ju Ruben, Rakel, Viktor och Jakob ?

Ja, hur förklar man det ?

Att ingen fisk var med hem för att noggrant paketeras och läggas i frysen (oavsett storlek) var inte längre något någon ägnade en endaste liten tanke på.

Nej, men hur kan någon heta Rakel ?