Åter på ruta ett.

Igår hade jag tandläkaren att oroa mig för.
En baggis.
Klarade allt utan att svimma, kräkas eller skrämma slag på halva mottagningen.

Idag skulle jag få svar på gårdagens prov.
Inte bra.
Trombosyterna vill inte gå upp.
Och läkarna i Umeå opererar inte förrän de nått en dräglig nivå.

Ringde onkologen i morse och fick provbeskedet.
- Ringer ni Umeå om detta, frågar jag ?
- Nej, den kontakten får du sköta själv...

Som tur var fick jag snabbt tag på rätt person i Umeå.
En förstående och lugn människa.
Hon i sin tur fick tag på min kirurg inom några minuter.
Och precis vad jag befarade...
Ingen operation nästa vecka.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta detta.
Känner mig snuvad på friskheten, så nära.
När jag nu fått allt framskjutet hela tiden.
Först en felaktig operation som kunde kostat mig livet.
En extra cellgiftsbehandling.
Och så detta.

Nu får jag fortsätta med dropp ytterligare ett tag.
Hoppas på att värdena stiger.
Ta nya prover varje vecka.
Bara att gilla läget och be att värdena stiger snabbt.

Efter denna dag behövde jag barnbarnskramar.
De tittade in på väg hem.
Sen for jag upp på Öfvre för att få fler...
De ger mig hopp och viljan att kämpa vidare.