En ljuvlig vårdag.

Som vanligt spritter jag av energi när "matpåsen" kopplats bort.
Vet att den är kortvarig.
Måste utnyttja varje minut till något vettigt.
Vilket jag gjorde.

Men så kommmer tröttheten som ett brev på posten.
Med tröttheten kom även värme och sol.
Kunde sitta i en solstol hela dagen.
Lyssna på cd-böcker som grannen snällt lånat ut.
Njuta.
Få färg på kinderna.
Blåsten ven lite runt knuten men på vår altan var det nästan Medelhavsvärme.
Underbart.

Barnbarnen tog vägen förbi efter skolan.
Kramar och uppdatering från skoldagen.

Så börjar klocka närma sig...
Jag blir nervös, orolig och rastlös.
Hatar denna "fastlåsning", med Mr Droppställning i 12 timmar.
Vet att jag måste.
Livsnödvändigt för mig.
Men samtidigt påminner den mig om sjukdomen.
Gör mig ledsen.
Ändå tacksam för den underbara personal som kommer.
De förstår.
Talar lugnande.
Tar sig tid.

Nu är det bara tre timmar kvar...sen är jag fri till kvällen...