Ett evigt ringande.

Nu när jag är hemma hela dagarna finns ju tid att ta kontakt med alla som jag måste ta kontakt med.
Alla vill jag inte ha någon kontakt med alls.
Som försäkringskassan.
De ringer om omöjliga frågor.
Frågor jag inte ha svar på.
Och svar jag kanske inte vill ha.
Men nu har jag fått en "personlig försäkringstjänsteman".
En kvinna.
Henne ska jag ringa så fort jag har några funderingar.
Vilka funderingar skulle jag tänkas ha som hon kan svara på ?
Men det ger sig väl.

Så skulle jag ringa och säga upp ett kontokort jag sällan eller aldrig använder.
Där var det värre.
Ett evigt knappande, som vanligt.
Äntligen svarade en yngling med en tydligt uttalad 08-dialekt.
- Jo, visst går det bra. Men just nu har vi många som ringer så vi hör av oss inom några minuter.
Efter 120 (!!!) minuter ringer jag upp igen.
-Just det, du ville avsluta ditt kort, Lena ?
-Precis.
- Ja, men då skickar vi alla papper till dig idag, Lena du fyller i dem och sänder dem tillbaka till oss. Är det OK, Lena.
(Om man nu skulle ha glömt sitt namn så blir man påmind)
Varför kunde han inte säga detta vid vårt första samtal ?
Märkligt !

Idag ska jag bara lyfta luren för att gratta min kära kusin på hennes födelsedag och där tror jag bestämt att jag slipper knappa mig fram.