Denna dagen var ett liv.

Natten var hemsk.
Vaknade varje timme och såg dessa enorma digitalsiffror närma sig morgonen.
Liksom hånskrattade åt mig.
Arbetade på så gott jag kunde under dagen.
Avslutade allt innan semestern.
Och så var det dags.
Jag skulle stoppa i mig två små vita piller en timme före, doktorns order, lugnande.
Väntade.
Tog sats.
Och så låg dom där i min mage.
Effekten var...ord finns inte.
Men lurvig blev jag.
Snubblade på mattor, stöp på trösklar, huvudet åkte karusell men oron fanns kvar.
Lyckades stappla mig ner till "käftis".
Hann knappt landa i besöksrummet så hör jag rösten:
- Lena, varsågod !
Det var då jag insåg fakta...det finns ingen återvändo.
De närmaste 45 minuterna vill jag inte tala om, inte tänka på,bara förtränga.
Jag betalade glatt alla stora pengar och gick ut i friska luften.
- Min Gud, det är gjort, jag lever !
Det var nu jag skulle ringa efter någon som kunde köra mig hem.
Jag ville bara vara själv, gå, försöka förstå.

Nu har bedövningen släppt, andra piller ersätter, blodet rinner fortfarande men jag LEVER.

Jag vill rikta ett stort tack till en förstående tandläkare, underbara arbetskamrater som gett mig stöd under hela dagen...ni är guld värda !
Och resultatet ?
Rätt så snyggt.
Wasa Husmans får anstå några dagar men sugrören och makens vaniljglass var en räddning.
Nu ska jag börja semestra !