Bus !

Jag är för det mesta ensam i gården, stökar på med mitt och hör mina steg förfölja mig när jag går över de vackra golven. Lite småruggigt, speciellt då skymningen faller och skuggorna rör sig. Nu när jag har en liten radio som skvalar traditionell radiomusik hör jag inte stegen lika tydligt men jag vet att de finns där.

Idag skulle jag släppa in "städet" och samtidigt visa två yngre arbetskamrater vinden och rummen på tredje våningen. Vinden är ett enormt utrymme, både vacker och skrämmande. Vackra ojämna tegelgolv och underbara träbjälkar i ett tak som aldrig tycks ta slut.

Och så stod han där, fortfarande. Jag vet inte hur länge han har stått i sitt hörn, dammig, bortglömd och med vemod i blicken. Bysten av Zibelius.

Han har inte sett himlen eller Nybrogatan på åratal. Kanske för att ingen brytt sig. Men nu har vi förändrat hans undanskymda tillvaro.

Placerad på en vacker om än dammig pelare blickar han nu ut mot parken och Domkyrkan.
Njut av utsikten och snälla, skräm ingen !