Man rusar med !

Landade tryggt och säkert i Hufvudstaden på morgonen, tog mig till hotellet som dessvärre inte hade mitt rum städat. Lämnade väskan och tänkte mig en promenad. Jag gick i min vanliga takt och blev hela tiden "omkörd" av folk som småsprang, tomma i blicken rusade dom som dårar. Var dom sena till ett möte, hände något viktigt längre fram, var dom jagade av någon ? Ja, man kan undra.

Men så här är det i denna stad: alla springer för livet och det tar bara oss Norrlänningar några minuter så jäktar vi fram i samma takt. När jag slutligen insåg detta tog jag mig raskt tillbaka till hotellfoajens lugn, sjöblöt av svett. Och här jäktade man inte...affärsmän i svarta kostymer med den lilla datorn i knät satt djupt nersjunkna i hotellets designade fåtöljer, flygplanspersonal från något fjärran land väntade på bilar som skulle ta dem tillbaka till planet hem och jag kunde tagga ner.

Efter att checkat in och pustat ut gick jag ner i underjorden...och här hamnade jag mitt i rusningen igen. Råkade hamna som kärringen mot strömmen när jag skulle försöka ta mig till mitt pendeltåg. Var det verkligen bara jag som ville åt det hållet ?

Det var som att komma hem när jag ringde på dörren hos mina vänner. Tryggt, lugnt och hemtrevligt. Fick en lång pratstund, kaffe och massor av mänsklig värme. Svårt tro att jäktet från morgonen bara fanns en pendelresa bort... Så skönt det var att känna sig som hemma fast man var borta.

Vänner är rikedom.